Hundar är tvåspråkiga

Nu liksom förr betraktar vi gärna våra hundar som varelser på fyra ben som har samma språk som vi men inte kan tala det. Bevisen skulle vara att de lyder på orden “sitt”, “ligg”, “plats”, att de reagerar på begreppet “gå ut” osv. Ingenting kan vara mer fel. Människan är en art med ett språk, hunden en helt annan art och med ett eget språk som har urgamla anor. Att vi sedan på olika sätt fått hundarna att förstå många av våra önskemål och hur de ska uppfyllas, är en helt annan sak.

Ska något överbetyg utdelas på den grunden borde det ges till hunden. Den har ju därmed bevisat en förnämlig anpassningsförmåga genom att dels klara sitt eget språk och dels lära sig hur en annan art uttrycker sig. Blir det fel i relationen människa –hund är det för det mesta människan det beror på.

Våra hundar vill förstå oss medan det ofta kan vara si och så med vår vilja och förmåga att förstå dem. Om vårt mål är en fullödig och fin relation till våra fyrbenta vänner, ja, då borde det ligga i vårt intresse att ta reda på vad deras olika uttryck och beteenden har för språklig betydelse.

För betydelse har faktiskt deras varierande sätt att t.ex. vifta på svansen, att hålla öronen och att luta med kroppen. Alla dessa reaktioner och många andra är språkuttryck i ett fungerande kommunikationssystem nedärvt genom årtusenden.

Detta ser man ofta, om inte annat så i hundrastgården där många individer stöts och möts och gör upp om rangordningen. Det lustiga i detta är också att höra vissa personer när de läser av sin egen och andras hundar…. Jag kan med lätthet påstå att jag litar mer på en frisk och socialt anpassad hunds signaler än vad jag gör med en del människor. Kroppspråket säjer oftast mer än 1000 ord. :-P